Hell is empty and all the devils are here
Hell is empty and all the devils are herV
Vid många tillfällen har jag funderat över vad som driver människor att vara onda.
Man kan fråga sig vart vi egentligen är påväg? I vårt samhälle finns det bara en viktig
person för varje individ och det är vanligen dig själv. Självklart finns det genom snälla
och väl menande människor. Men jag kan inte låta bli att tro att vi från början var födda
goda och att det är samhället vi lever i som tvingar oss att bli mer eller mindre onda.
Jag tror att vi bara anpassar oss till den värld vi lever i, det naturliga urvalet.
Från början rensades de individer som var fysiskt svaga bort, nu handlar det istället
om hur starkt psyke du har. För att lyckas och bli framgångsrik måste det
ske på andras bekostnad, oftast.
Men övervinn ondskan med en liten sak kallad kärlek!
Den stora ensamheten
Så har den drabbat mig igen
Den stora ensamheten
Utan någon synlig förankring
l verkligheten
Allt synes vara, som det borde
Jag ser inget fel vi gjorde
Allt är som det borde vara
Jag kan inte alls förklara
Varför den drabbat mig igen,
den stora ensamheten?
Den stora ensamheten
Utan någon synlig förankring
l verkligheten
Allt synes vara, som det borde
Jag ser inget fel vi gjorde
Allt är som det borde vara
Jag kan inte alls förklara
Varför den drabbat mig igen,
den stora ensamheten?
Jag har lärt mig dras ner, jag vet det är så
Jag gav efter för mörkret, det var enklare så
Jag har simmat mot ytan,
men drogs ändå ner
Jag ville nog upp, men förmår det inte mer
Där uppe finns ljuset, där uppe finns du
Jag säger som det är, jag säger det nu
Jag är rädd och jag sjunger
den här sången för dig
Då den berättar om någonting
som ansätter mig....
Jag gav efter för mörkret, det var enklare så
Jag har simmat mot ytan,
men drogs ändå ner
Jag ville nog upp, men förmår det inte mer
Där uppe finns ljuset, där uppe finns du
Jag säger som det är, jag säger det nu
Jag är rädd och jag sjunger
den här sången för dig
Då den berättar om någonting
som ansätter mig....
Till en ängel
Vill du vaka över mig och välsigna varje steg jag tar?
Vill du följa mig vartän jag går, är du här hos mig nu?
Mormor jag saknar dig!
Till min kära
Nu är det över tre år sedan jag första gången träffade dig,
och jag var fast direkt.
Jag var och är kär!
Det är så otroligt hur mycket en människa
kan betyda och bli endel av dig själv.
Trots att vi är på många sätt väldigt olika
individer väger vi upp varanns fel och brister.
Det kan hända att inte alla trodde på oss,
men vi har kommit långt.
Jag är väldigt stolt över det vi åstadkommit tillsammans.
Nu är jag helt säker på att jag valt rätt väg,
det är med dig jag vill vara.
Du skall aldrig glömma
att du på så många sätt hjälpt mig nå mig själv,
en vilsen flicka i en stor värld.
Du har lärt mig oerhört mycket om livets utmaningar
och sist men inte minst
att tro på mig själv!
Jag älskar dig
Stämmer bra det!
Från början till slut
Nu är det många år sedan min första psykolog,
hon var knubbig och hette Görel.
Anledningen att jag hamnade där var
därför att jag hade så mycket huvudvärk
som liten. Jag minns som igår
när hon efter några samtal berättade för
mig och mamma att jag var helt frisk,
det var tydligen nått i kroppen.
Men sedan dess har det aldrig tagit slut,
jag har betat av massvis med
psykologer, läkare, kuratorer,
psykiatriker och allt vad det heter.
Det har aldrig riktigt varit någon
som har förstått felet på mig,
man kunde bara förstå
att jag var periodvis deprimerad
och jag fick SSRI.
Man provade och provade,
tiden gick och strax före jag fyllde 18 år
gav mig en barn och ungdoms läkare
diagnosen Bipolär sjukdom typ 2.
Där efter blev jag kastad in
i vuxen psykiatrin till specialister för
så kallad bipolär sjukdom.
Det var just där jag träffade den underbaraste
människa inom psykiatrin. Här är jag
idag, varje slut har en ny början!
Kan någon själ begripa
Jag kan inte begära att någon ska veta och förstå hur just jag känner i mitt hjärta,
att man skall kunna
förstå min förtvivlan.
Att leva med en smärta som ingen kan se på utsidan kan ibland vara väldigt smärtsamt.
Ibland känns det som om jag sitter på ett skenande tåg utan något begrepp om
hur eller när, eller ens om, jag någonsin kommer att lyckas stiga av.
Jag vill inte bli missförstådd utan vill bara dela med mig
hur det kan vara att leva med en sjukdom som inte syns.
