Om jag tänker tillbaka på min skoltid, borde jag kanske vara både arg och hämndlysten.
Jag hade det inte lätt men det har skapat min personlighet.
Hade det varit idag så vet jag att det aldrig hade hänt, men i detta får jag nog lita på uttrycket
"det som inte dödar det härdar".

Jag kan såhär i efterhand tänka tillbaka på, vem var det egentligen mest synd om.
Var det jag som offer eller det de som mobbade?
Man kan fastslå att det förhopnningsvis bara var jag som i slutändan fick ut något positiv av hela processen.
Det tog mig många år att komma bort från räddslan. Den finns fortfarande kvar i Sjömarken, där jag växt upp. 
Men jag har lärt mig att låta den stanna där. Vill jag ta fram den så kan jag, men skillnaden nu är att det är på mina villkor och inte deras.
Ibland kan jag nog inte låta bli att undra om det hemsöker dem om nätterna, har dem känt ånger för vad det utsatte mig för?

Men ni skall veta att jag vill hjälpa och önskar att jag kunde. På ett eller annat sätt så har ni hjälpt mig till att känna ödmjukhet mot omvärlden.
I slutändan har jag bara mamma och min sambo att tacka för att jag kommit över detta.
Tack mamma för att du sa till mig att stanna och inte fly!
Tack Marcus för att du fick mig att glömma och lärde mig att kämpa och tro på mig själv!

Men när allt kommer omkring så vet jag att detta är en del av mitt liv och min personlighet, jag lärt mig att acceptera och har tagit lärdom av!