Godmorgon i stormen! Inatt har det inte blivit mycket sömn alls, vaknat tusentals gånger av allt möjligt.

Idag när Marcus åkte till jobbet hängde jag på och gick till mamma, så vi kunde sy lite.

Tänk vad mycket man förändras när man väntar barn, då menar jag på alla sätt. Kroppsligt och utseemndemässigt är det ganska självklart och det förstår vi alla och dom flesta kan tänka sig och förstår hur det är. Men de mest påtagliga förändringarna som jag känt är nog mig som person, jag har omprioriterat väldigt mycket, jag bryr mig inte alls om hur jag ser ut, både på gott och ont. Men de mest possetiva med den förändringen är att jag inte alls har några tankar kring mat, vikt och ångest över portions storlekar. Nu slevar jag upp maten på tallriken och ju mer mat dessto bättre, för jag är faktiskt hungrig. Hade de vart innan så hade jag troligen fått panik och mest pillat i maten, jag kunde endast ta till mig små barn portioner. Jag hade väldigt svårt att veta när det var dags att äta, speciellt om jag var stressad. Men nu vill jag helst äta jämt och låter mig själv helt utan tankar stoppa i mig det jag är sugen på. Jag har sedan jag blev gravid gått upp från 43 kg som jag vägde ibörjan till mina 61 kg nu, det är väldigt mycket för min kropp, men de passar mig fint tycker jag faktiskt och det är jag stolt över att känna. Jag är vädligt fast besluten om att gå upp ytterligare lite till för att kunna behålla vikten även efter Isabelle är född, jag är ju ändå 171 cm lång och då tycker jag man bör väga runt 57 kg.

Sent igår kväll började jag få ganska kraftiga sammandragningar och de kom hyffsat regelbundet, mellan 5-10 minuters mellan rum. Kände lite smärta, ungefär som innan mens och vi började få lite panik här hemma. Trodde för en stund att hon verkligen tänkte komma ut, tog mig ett varmt bad och la mig sen i sängen, att stå eller sitta gick inte, dom blev de ännu värre. De lugnade sig något men jag kunde inte slappna av och somna förrens vid 6-7 imorse. Nu känns de bättre men vågar inte gå nån längre sträcka och odinerar mig själv sängvila för en tid tills de släppt!

Tänk vad mycket livet kommer förändras när man får ett litet barn och hur mycket kommer inte jag ändras som person. Jag tror man omvärderar allt, det som var viktigt innan vi blev tre är kanske nu saker jag inte ens bryr mig om. Den känslan jag alltid längtat efter och hoppas få känna när Isabelle kommer, det är den där familje kärleken mellan oss tre, jag och Marcus är mer än bara ett par, vi är en familj och faktiskt föräldrar till en underbar liten dotter. Man längtar och drömmer sig iväg vad man skall lära henne när hon blir stor, hur vill jag att Isabelle skall se på livet och vad skall hon förvänta av livet.

Ush nu har illamåendet kommit tillbaka på allvar, precis som igår när jag gjorde frukosten blev jag sådär förlamande spy färdig! Det var ju inte länge man fick vara utan den känslan! Men vad gör de när man känner dom där sparkarna och buffarna från lilla Isabelle, Kärlek!

Nu känns de nästan som tiden bara springer iväg! Det är inte mer än 71 dagar kvar till Bf och man börjar bli riktigt nervös faktiskt. Jag börjar också känna mig riktigt "gravid", eller mer åt "höggravid" tror jag allt! Blivit riktigt klumpig trots att jag inte är speciellt stor, man går konstigt och orkar nästan ingenting! Sover som en kratta gör jag och min rygg är värre än vad jag någonsin trodde den kunde bli, men nästa vecka blir de akupunktur som ska lindra smärtan i ryggen och bäckenet! Hoppas verkligen att de fungerar för trots att jag går på kortison och sånt blir de inte tillräkligt bra för att de skall gå att orka med tyvärr. Men förhoppningsvis kan de hjälpa mig så jag kan komma igång lite nu igen, har ju bara suttit inne senare delen av graviliteten pga sammandragningarna men nu är jag så pass långt gången att det inte är lika hotande längre. så eftersom de blir ultraljud på livmodertappen nästan varannanvecka och vid behov så kan jag börja släppa tankarna på att få henne jätte tidigt! Skönt!